tanklstmodig.blogg.se

Det börjar dra ihop sig och det är mycket som ska fixas. Jag drömmer mardrömmar om bestick. Jag har inga bestick! Plastgafflarna jagar mig uppför trappor och jag vaknar kallsvettig. Tur man inte har större problem.

 

Dagens schema består av packning och städning. Ett besök på bvc för Losan ska med petas in. Får se om hon sprängt alla viktkurvor eller om det lugnat ner sig lite nu. Tänder har hon fått i alla fall och de används flitigt vid amningar. Närhet som närhet antar jag.

 

Bitterljuvt. Det är en konstig känsla. Jag ser framemot att få bo själv. Att få inreda som jag vill och att bara behöva ta hänsyn till mig och hur jag vill ha det. Jag har aldrig bott ensam. Det skrämmer mig en del. Att vara ensam är inget jag är bra på, det slutar oftast med att jag sitter handlingsförlamad och stirrar in i en vägg. Dock har jag bestämt mig för att försöka aktivera genom att måla och pyssla nu i början. Får väl se hur länge det håller, att genomföra saker är inte heller min starka sida.

 

 

Jag har länge tänkt att jag borde börja skriva. Det svåra är att hitta något att skriva om, något som är intressant. Den här gången går det kanske.

 

Jag har snart packat ihop hela mitt liv hos dig. Eller rättare sagt, mitt halva liv eftersom femtio procent av mig är du. Kartongerna står staplade, kläderna lagda i högar och sjävförtroendet i ruiner. Det är tungt att att tänka på att det ska finnas något som är liv efter oss.

Lilleman är orolig och går rundor. Han vill hjälpa till, men jag tror att han vill fixa oss. Det går inte. Det har du bestämt, alldeles själv.

Panikångest finns där i bakgrunden. Jag motar den, vet att den inte kommer att hjälpa utan bara göra mig ännu mer handlingsförlamd än vad jag redan är.

 

Vi köpte saker till min lägenhet idag. Dyra teknik-saker. Lilleman tyckte att TV:n var snygg, men att mamma skulle behålla den gamla. Så blev det.

 

Imorgon tar jag nya tag. Håller ångesten borta genom att koppla av känslorna och styr mot det där nya, helt okända. Jag är rädd men samtidigt väldigt förväntansfull, för inte kan väl livet vara över nu? Det har ju för fasiken precis börjat!